På ett sätt ser jag mamma varje dag

På ett sätt ser jag mamma varje dag. När jag tittar ner på mina händer här vid tangentbordet. Framför allt är det strukturen, rynkorna, huden. Men också finns där en innesluten nervositet, en lätt darrning, en tonus, en dallrande sträng som sjunger bakom stängda dörrar. Ytligt sett är händerna lika till förväxling, förutom att mina händer idag är lite rundare, påbyggda med det hull som mamma på grund av sin sjukdom aldrig la på sig. Som både mormor, moster och jag fått med åren.

Jag är 54 år idag. Mamma var 54 år när hon dog, den 17 november 1977. Det låter sorgligt. Men egentligen, det sista året i hennes liv, när hon blev sjukare och sjukare och mer beroende av oss, ledde det fram till en ljusning och glädje. Glädjen är upptäckten av vårt ordlösa men allt djupare förhållande som skapades under det året. Glädjen består i att ha varit med om det, att ha upplevt en sån sammansmältning. Som att vi tu blev ett igen. Att jag, det gråtande barnet fann fram till den tröstande famnen. Att hålet som var längtan fylldes av klaraste, svala vatten för liv och hugsvalelse.

Mamma står i köket vid fönstret framför köksbänken av mörk teak. Hon tänder en cig och tar ett par bloss innan hon fimpar ner i askkoppen, den mörkröda, trekantiga av glansig keramik. Hennes fingrar darrar lätt. Nu dallrar mina fingrar lätt över bokstäverna under min hand. Det är den inneslutna nervositeten. En ångest som inte lever fullt ut. En hemlighetsfullhet. En tystnad. Ibland är det ren passivitet, ibland är det lojhet, ibland är det ett stoiskt lugn, en väntan. Till slut var jag tvungen att sluta röka. Varje gång jag tog dagens första cigarett fylldes jag av fysiskt illamående, av yrsel och darr. Och av en obestämbar ångest.

Mamma Kristina, eller Kerstin som hon kallades i sin egen familj och Polly, som min far sa. Hon föddes i Leksand 1923. Hon hade en storebror och fick en lillasyster. Pappa hette Fritz och var över sextio år när hon föddes. Mamma hette Hulda och var i tjugoåren. Morfar hade dragit sig tillbaka till Leksand för att bota sin astma och byggde ett jättelikt kråkslott på Käringberget i Leksand. Fullt med rum, trappor, påbyggnader, balkonger, stora barockskåp och andra möbler i trä. Mormor kom dit som hushållerska, bonddotter från Västergötland och slutade som pensionatsvärdinna på sjuttiotalet i det huset.

Mamma hade mörkt, rakt hår och spadformat ansikte som barn. Hög, kullrig panna och stora ögon. Hon har själv beskrivit sig som den fula i förhållande till sin lillasyster, som var söt och glad och charmfull med stort, burrigt hår. Nu minns jag med hjälp av fotografier. Mamma i mörk klänning med vita kanter står bredvid sin pappa som har lillasyster på en fårfäll i knät. Tre ungar – morbor, mamma och moster sitter iklädda overaller på trappen till dörren. De är väl nio, sju och fem år. Morbror har keps och skrattar. Mamma sitter rakt och ler och lillasyster sitter kokett och lutar sig mot mamma. De har blivit tillsagda att ha händerna på knäna. Tripp, trapp, trull. Nästa bild en femtonåring, tror jag. En ung kvinna i scoutkläder lutar sig mot en gärdsgård i skogen på tomten. Håret uppsatt och scoutmössan lätt på svaj. Mammas karakteristiska leende mun som döljer framtänderna, som var tre i stället för två. Sen kommer realkortet. Långt, lockigt hår väller ut under den grå mössan. Fortfarande det lugna leendet. Hon är vacker. Hon avbildas på bild i skyltfönstret hos fotohandlaren i Leksand. Hon är lika tjusig som Garbo med spikrak näsa och djupa ögon med tunga ögonlock. ÷gonen är gröna och håret mörkbrunt. Hon har många uppvaktande kavaljerer. Hon är sensuell.

I Leksand spelar hon teater, hon är duktig i gymnastik och vill bli gymnastiklärare. Hon ska få vara med på en av de stora –iaderna i Stockholm, slutet 30-talet, i en gymnastikpatrull från Leksand, men när hon kommer fram har hon fel kofta med sig. Så hon får sitta på Stadion och titta på. Hon är djupt besviken.

Men hon ska söka in på GCI har hon tänkt och åker till Helsingborg för att läsa in studentexamen som privatist. Det gör man på Strixaskolan i Ramlösa. Dit kommer ungdomar från hela Sverige. Och så blir hon kär. Andreas, min far, tar henne med på konserter. De cyklar på fredagskvällarna till fars föräldrar uppe på Hallandsåsen. Mamma är mycket musikalisk. Hon har lärt sig spela piano av morfar och spelar nu fyrhändigt med sin blivande svärmor, som är organist. Mamma tar sin examen, far också, han jobbar som skogsarbetare ett tag, mamma är i tjänst hos släktingar i Tumba som har en gård. Hon går på Nalen, har en vid klänning med stora fickor. Allt som händer här och de unga åren vet jag inte så mycket om. Bara det ytliga och inte heller i vilken ordning och inte heller allt, antagligen. Men det går som det går ibland, inte GCI, utan ett barn och giftermål. De gifter sig i Leksand, i mammas hem. Prästen heter Montan och är pappa till mammas bästa väninna Inga. Mamma har en ljusgrön sidenliknande klänning med puffärmar, kort och insvängd i midjan. Det syns inget av graviditeten. Far ser väldigt allvarlig ut i mörk kostym. Mamma sydde en kudde av klänningen, en matelasserad kudde, som hon gav till farmor och som farmor gav henne tillbaks. Nu har jag den.

Far skulle studera till psykolog så familjen hamnade i Lund. Först inneboende i en villa utanför stan, sen på Gråbrödersgatan ovanför ett antikvariat och sista adressen i Lund var Lokförargatan på söder. Först kom min bror och sen föddes jag, 1945 och 1947. Efter tio års äktenskap åkte far till Stockholm för att söka jobb. Mamma försörjde oss med kontorsjobb och så spelade hon teater. Inte heller här kan jag säga vad som hände och vad människor sa och kände. Vi hade nog rätt kul. Vi köpte en gammal Dodge skåpbil som vi kallade Fy Bubblan och åkte med några kompisar till Spanien 1953. Min bror och jag fick påssjukan precis när vi åkte, men ingen hade lust att återvända så vi stacks med stora sprutor i stjärten under vistelsen i Tarifa. Jag var fem år och det kanske är mitt första sammanhängande minne. Jag skrev ett brev till farmor och farfar – egenhändigt – som avslutades med ”ni kan också skika et baket åm ni vill”.

En minnesbild. Mamma dammsuger våningen och hon gråter. Tårarna rinner ner för hennes ansikte. Så småningom sipprar informationen ner till mig. Far har hittat en som heter Brit-Lis som han ska gifta sig med. Han ska bo i Stockholm och det ska vi med, fast med mamma. Hon ska bli småskolelärarinna och gå på ”seminariet”. Vi byter Lokförargatan mot Valutavägen. Jag får eget rum. Vi köper en massa nya möbler, filtar, sängar, en natt bor vi på hotell och sover under röda sidentäcken.

En historia om min mamma blir en historia om mig och vad jag uppfattar om henne. En historia om hur jag uppfattar vårt förhållande, om hur hon var mot mig. Hon var ingen gosemamma som bakade bullar. Fysisk närhet fick jag genom att söka skydd bakom hennes rygg och suga på tummen. Jag minns inga smekningar och kramar, inga söta ord som raring eller älskling eller jag älskar dig. Men jag minns att mamma reagerade på en bekant som skröt om sina barns bedrifter med orden: – Jag tycker om Maria precis som hon är. Som om jag inte hade några bedrifter att skryta om. Vilket jag hade, fast det tog man inte upp som något märkvärdigt, att man kunde läsa vid fem års ålder, att man var duktig i skolan, att man hade massor av fantasi. Att man var duktig och intelligent inom flera områden var ju inget märkvärdigt. Sån var hon ju själv.

Skilsmässan blev ett stort trauma för mamma. Som jag uppfattade det, hamnade hon i en depression som varade i många år. Framför allt minns jag att hon sov i soffan med vår hund Kalle i knävecken när jag kom hem efter skolan. Hon var trött. Far kom och hälsade på och vi gjorde utflykter som om vi var en vanlig familj.

Jag var åtta år när vi kom till Stockholm, året var 1954. När jag var fjorton kom en ny man in i mammas liv och mamma och jag blev fiender. Min lillasyster kommer som den förlösande glädjekatalysatorn, solstrålen i våra liv, den som alla älskar. Aldrig för ett ögonblick har hon varit annat än en varm punkt i mitt hjärta.

Och sen flyttar jag hemifrån och då förändras vår fiendskap över natten och blir vänskap och beroendeskap. Från båda hållen. Varför det är så vet jag inte. Jag är glad för att det onda gick över. Men det har lämnat efter sig en viss bitterhet, att under en viktig period ha levt med utanförskap, att vara oförstådd. Man skulle kunna tänka sig, att det var då hålet av längtan kom till. Men i själva verket tror jag hålet av längtan kom till mycket tidigare, att jag även ärvt det av min mamma. Det kan vara en tröst att också tänka sig, att vi bägge hjälptes åt att fylla det med vatten. Genom att gå in i varandras själar och titta på det vi fick se. Behovet av åtskillnad när jag var tonåring blev till en längtan tillbaka till den tid då jag blev till och jag var beroende av dig. Den ordlösa tiden innan jag föddes återlevdes den sista tid du levde.

För mamma fick leukemi som hon levde med i åtta år, dubbelt så länge som förväntat. För det är en annan egenskap jag förknippar med mamma. Uthållighet. Mitt foto på mamma. Hon är fyrtio år och hon tittar på min syster, som är så liten att hon bara kravlar på golvet. Bara mammas ansikte ses, hennes huvud lutar och blicken ser neråt mot golvet. Den är öm. Kärleken finns där. Jag tror att hon är rädd att visa det kärleksfulla fullt ut därför att hon är rädd att mista det då. Jag är rädd att mista min mamma, därför tar jag god tid på mig när budet kommer att slutet är nära. Jag äter frukost, tar på mig nytvättade och nystrukna kläder, gör mig fin i håret, tar tunnelbanan till sjukhuset. Och när jag kommer fram har hon slutat leva.

Det hade varit roligt med en mamma som kom och hälsade på mig lite då och då, som jag kunde ringa till minst en gång i veckan föra att berätta vad som händer och hur vi mår. Och som jag kunde oroa mig för och undra hur länge jag fick ha.